Vägen till Stockholm av Stig Meiton

Dalarnas Natur och Kultur.

Högskolan Dalarna, ht 1996.

Solkatter leker i den stora vattenspegeln. Två sångsvanar viner förbi alldeles nära. Det sjunger dovt från vingslagen. En and lyfter från strandkanten och åstadkommer ett kraftigt plask.

Annars är stilla. Tidlöst.

Får en känsla av sommar, fast det är fem grader kallt och jag står på frusen is. Det jag ser kunde lika gärna vara 1700-tal. Älven såg nog likadan ut då som nu. Plastekan därborta kan jag tänka bort.

Här skulle de över, herrarbetarna som skulle till Stockholm. De fick vänta på färjkarlen vars stuga fortfarande står kvar på andra sidan.

Jag klättrar tillbaka uppför strandbrinken, upp på bron. Det är en mäktig känsla att passera Dalälven till fots. Det tar några minuter och jag hinner uppleva det, förstå det.

Jag har mött tre bilar sedan jag lämnade Sjövik i morse, men nu är det nåt som stör, något som inte kan tänkas bort.

Nu vet jag: det är VÄGEN.

Riksväg 70 som passerar älven vid Brunnbäck några kilometer uppströms. En ständig malström av fordon. Marschfart: 110–130 kilometer i timmen. Farthållare, doften av färsk plast. Målet i sikte: Stockholm om knappa två timmar. Åter innan kvällen.

Märker man ens att man passerar älven?

Dånet från trafiken går inte att tänka bort.

Från Utsund återstår nu åkrarna förbi Bergshyttan, den branta stigningen genom Tjuvpasset, så stigen förbi rättestenen som markerar länsgränsen, sedan bär det svagt utför mot byarna Bår, Mårtbo, Leckenbo och sedan Möklinta.

Sedan blir det bussen hem. Resten av vägen får vänta till våren då man kan tälta och slipper pulsa i snö.

Jag hade bestämt mig för att en gång i livet gå till Stockholm, vara i och se det jag så många gånger passerat. Det blir mer nödvändigt ju mer vägen avskärmar sig från landskapet.

Att gå den nutida vägen är inte att tänka på. Bättre då att gå i herrarbetarnas fotspår – Dalkarlsvägen går fortfarande att följa på stigar, skogsbilvägar och mindre landsvägar från Kniva i Vika via Husby socken, Folkärna och ned till Möklinta norr om Sala. Där förlorar den sig i allemansvägarna.

På kartan ter sig leden nästan snörrak. Den viker inte för höjder, men naturligtvis är den småkrokig. Ändå är den genare är dagens bilvägar, sträckan Falun-Möklinta är bara elva mil, och då är man halvvägs till Stockholm.

Dalkarlsvägen mellan Falun och Möklinta är bara en av flera vägar från Dalarna till Östsverige. Den liksom de övriga etablerades redan under medeltiden. Den som vandrar här i dag nöter bokstavligen samma stenar som munkarna från Gudsberga kloster. Huvudstråket från Siljansområdet gick från Båtstad norr om Borlänge över St Tuna-Solvarbo-Pungmakarebo-Pershytte vägskäl-Hedemora och sedan över Långheden mot Sala eller Västerås.

*

Bilen har gett oss närmast obegränsade möjligheter att röra oss fritt. Vid dagpendlar och veckopendlar till jobb långt hemifrån. Traditionellt har en stor del av byggarbetskåren veckopendlat mellan Dalarna och Stockholm. Masrallyt Dalarna-Stockholm är ett begrepp som lever kvar.

Att söka utkomst utanför landskapet är en överlevnadsstrategi som dalfolket utvecklade redan under medeltiden och som under framför allt 1600-, 1700- och 1800-talen hade långt större betydelse för folkhushållet än i dag.

Säsongsvisa arbetsvandringar förekommer historiskt inte bara i Dalarna utan också i övriga landet och är dessutom belagda i övriga Norden och på kontinenten. Från de österbottniska kustsocknarna kom gruvarbetare och vedhuggare över till svenska sidan redan under senmedeltiden. I Norge sökte sig folk från fjällbygderna säsongsvis nedåt kustlandets slätter och fiskedistrikt. Redan 1290 stadgas att inga arbetare får resa bort under sommarhalvåret eftersom lantbruket behöver arbetskraft, något som tyder på att säsongsvandringar förekommer redan då. Under 1700- och 1800-talet förekommer ett livligt utbyte av arbetskraft mellan Sverige och de östra delarna av Norge.

Från Jylland i Danmark gick folk under 1700-talet till Schleswig i Nordtyskland för att deltaga i jordbruksarbete. Från Litauen gick slåtter- och skördearbetare redan på 1400-talet till godsen i Ostpreussen. I Tyskland finns belägg för arbetsvandringar från 1300-talet slut. Från åtminstone 1540-talet fick Holland ta emot slåtter- och skördearbetare från stora delar av västra Tyskland, som mest kring mitten av 1700-talet var 27 000 personer indragna i de säsongsvisa vandringarna.

Säsongsvandringar finns belagda i nästan alla landskap i Sverige. Enkelt uttryckt drog lantbruket folk från skogsbygden, fiskebygderna folk från inlandet – och stad från land – precis som i dag.

Men dalfolket var de som rörde sig mest. Inget annat landskap har som Dalarna bidragit med så mycket arbetskraft till andra delar av landet. Fenomenet dyker upp tidigt här, redan under senmedeltiden drog folk från övre Dalarna ned till Kopparberget för att hugga ved. Under arbetsvandringarnas storhetsperiod, 1700- och 1800-talen, var vandringarna mycket omfattande; dalfolket gick mot Gästrikland och upp efter Norrlandskusten för att delta i slåtter och skörd, fiske, skogsarbete och senare också i arbete på bruken och sågverken. Vi gick mot Stockholm för att hugga ved och delta i byggnadsarbete. Från slutet av 1700-talet finns belagt att också kvinnor i stor utsträckning deltog i arbetsvandringarna – i Stockholm arbetade de ofta på bryggerier, som roddmadammer och trädgårdskullor.

Att arbeta åt ”herrar”

Säsongsvisa arbetsvandringar benämns ofta herrarbete – arbete åt ”herrar”. Ordet är belagt första gången 1664 och med ”herre” avsåg dalkarlarna inte bara herrskapsfolk utan alla som hade råd att leja arbetskraft.

På sidan om herrarbete gjorde folket från övre Dalarna också omfattande och vidsträckta vandringar för att sälja hantverk. Längst gick hårkullorna från Våmhus, de sökte sig långt in i Ryssland för att sälja sina hårarbeten.

Vid 1800-talets slut kunde mellan 3 500– 4 500 personer varje år ge sig iväg på säsongsarbete utanför landskapsgränsen. 90 procent av dem kom från övre Dalarna som vid den tiden hade 70 000 invånare, vilket betyder att fem procent av den totala befolkningen var ute på vandring. Räknat på den arbetsföra befolkningen blev andelen avsevärt högre.

Överlevnadsstrategi

Arbetsvandringarna var Dalfolkets sätt att överleva. Redan under medeltiden var framför allt övre delarna av Dalarna överbefolkat. Landskapet har en begränsad tillgång på jordbruksmark. Tidigt lärde man sig att få ut mer av naturen genom fäbodsystemet. I nästa steg hade emigration varit en naturlig lösning. Men den konsekvent tillämpade hemmansklyvningen som garanterade var och en gård och en åkerplätt, eller snarare många mycket små åkerplättar, band varje ny generation till hembygden.

Samtidigt fanns tidigt en möjlighet att dryga ut hushållet genom arbete på förhållandevis nära håll. Närmast låg Kopparberget. Det blev ett naturligt mönster att söka sig bort, allt längre bort – och att komma tillbaka.

Förtjänsten var god. Sågaren Alfwarsams Erik Eriksson, född i Tällberg 1803, förde kassabok under sina år i Stockholm. År 1845 var han i Stockholm i 32 veckor och förde hem 267 rd i pengar och varor. Det var två till tre gånger så mycket som han kunnat tjäna som grovarbetare i hembygden. Dessutom belastade han inte hemmahushållet under sin frånvaro.

Inrikes pass

I början av 1700-talet infördes ett system med inrikes pass som levde kvar i praktiskt bruk till mitten av 1800-talet. Det gör att vandringsmöstren under denna tid är väl dokumenterade. Det var också vanligt att man tog ut prästintyg och tog nattvard före avfärden. Blev man borta länge hörde det till att någon gång ta nattvard i den församling man arbetade, och detta antecknades noga i prästintyget.

Majoriteten av dem som gav sig iväg var mellan 20 och 30 år. Att gå på herrarbete var något man gjorde under en period av sitt liv, men det finns exempel på dem som varit över 70 år. Vid seklets mitt var ungefär hälften av dem som gick från Siljanssocknarna kvinnor.

Höll ihop gruppen

Herrarbetarna höll ihop. Ofta gick man i grupp från hembyn eller socknen. Man tågade iväg när snön smält på våren och kom ofta inte tillbaka förrän sent på hösten. I täten kunde finnas en spelman och för tyngre packning kunde man leja en hästkarl som klövjade bördorna.

Det var vanlig att man utsåg en förman i gruppen. Han fungerade som lagbas, kontraktstecknare och förtroendeman. Dalkarlarna hade rykte om sig att vara yrkesskickliga och förmannen svarade för både kvaliteten på det jobb som utfördes och ordningen i laget. Det finns också exempel på entreprenörskap – förmannen tar åt sig jobb i Stockholm och rekryterar dem i hemsocknen som han känner som duktigt arbetsfolk.

I Stockholm höll man ofta gemensamt hushåll. Det gav trygghet i den främmande staden där man avvek både med sin dialekt, dräktbruk och sedvänjor – i gruppen fanns samma kitt som är betecknande för en del av dagens invandrargrupper.

Dog ut med industrialismen

Herrarbetet dog ut i takt med att industrialiseringen gav upphov till större utkomstmöjligheter på hemmaplan – i skogen, järnbruken, sågverken och verkstäderna. De förbättrade kommunikationerna medverkade också till processen. För till exempel byggarbetskåren skedde en gradvis övergång till den veckopendling som vi in till våra dagar känner som masrallyt.

De sista spåret av klassiskt herrarbete levde kvar ända fram till början av 1960-talet i form av kyrkogårds- och trädgårdsarbete.

Ända fram till 1951 höll tre leksandskarlar gemensamt hushåll i det så kallade Stora Maskvarteret på Segelgatan, mitt i det nutida Stockholms City.

Det sammanhållna nät av landsvägar som vi känner idag har tillkommit sent i historien. Först på 1850-talet går det till exempel att ta sig med hjulfordon upp till Särna. Innan dess red man, klövjade eller for med släde vintertid. Först 1933 fick Falun vägförbindelse med Gävle via Hofors. Dessförinnan tog man antingen vägen över Svärdsjö-Lumsheden eller via Husby-Stjärnsund-Torsåker. När järnvägarna kom i mitten av 1800-talet var det en revolution som vi knappast kan föreställa oss – en obruten transportled där man färdades med jämn fart mellan två avlägsna platser.

När järnvägen drogs fram från Gävlehållet gjordes det i helt obruten terräng. Genom skogarna över Ryggen fanns inte ens en gångstig.

Vattenvägar och vintertransporter

Vattenvägarna är de första vi känner. Efter vattendragen koloniserades Dalarna. Och ända in mot slutet av 1800-talet var man tvungen att kombinera vattenvägar och landvägar för de flesta tyngre transporter. Det krävde många omlastningar. Därför var det enklare att vänta till vintern om man skulle frakta större volymer av till exempel råkoppar, tackjärn och träkol. Ett forlass på medar tog dubbelt så stor last och klarade transporten på halva tiden jämfört med sommartransport. Tidigt fanns ett utbyggt system av vintervägar på fasta leder. En sådan viktig led för kol och timmer till Kopparberget gick från Forshuvud i Kvarnsveden via Stråtenbo och Vällan.

De första vägarna som hade den bredd och standard att de klarade kärrtransporter fanns inom byarna. Kyrkvägen var viktig och finns redan tidigt under medeltiden, inte minst därför att man var noga med att inte föra de döda som skulle till kyrkogården över annans mark.

Fjärrvägarna – de som band ihop socknarna och Dalarna med övriga världen – byggdes ut under 1600-talet då rikedomarna från bergverken blev viktiga för kronan. Under Drottning Kristinas regeringstid iordningställs en körväg från Ludvika via Grängesberg och söderut. På 1630-talet anläggs flottbroar vid Brunnbäck och Grådö, Uppbo och Husby, i Ål och Mora-Noret och på 1640-talet byggs den första flottbron i Västerdalälven vid Björbo.

I mitten av 1600-talet är Långheden från Brovallen ned mot Västerås farbar med hjulfordon. Kartor från Tunaslätten visar också att vägarna går förbi byarna, vilket tyder på att de är dragna med tanke på fjärrtransporter. Från Båtstad och nedåt finns alltså något vi i mer moderna termer kan kalla en väg.

Också vägen från Falun via Vika Strand och Västerby till Hedemora bör ha varit farbar med kärra tidigt. I Mora kyrkbok antecknas om den första kärregången från Falun 1667.

Dalkarlarna föredrog en enaxlad kärra framför den tvåaxlade vagnen med fyra hjul. Kärran var enklare och smidigare men gick hårt åt vägarna eftersom hästens rörelser fick hjulen att kränga sidledes.

Längre upp i landskapet var det mer illa ställt. Övre Dalarnas sommarvägnät består till stor del av sammankopplade bufävägar, troligen med samma standard som de steniga stigar vi trampar i dag.

Linné klagar återkommande under sin Dalaresa 1734 över den dåliga vägstandarden. I Västerdalarna noterar han att alla vägar viker för minsta gärde. Och om de någon gång passerar åkermark flyttar de sig från år till år beroende på vilka åkrar som är upptagna för spannmålsodling.

Äldsta vägarna går högt och rakt

Man kan känna igen en gammal vägdragning på att den inte viker för höjder. Så länge man gick och klövjade var stigningar inget hinder, däremot var myrar och vattendrag ett gissel som man undvek genom att gå högt. Om man jämför äldre kartor kan man se hur vägen vid varje omläggning flyttas längre ned från höjderna och blir krokigare. De gamla stigarna går rakt eller i långdragna böjar som dagens nydragna riksvägar.

Kartorna visar också hur vägarna blir krokigare under 1800-talet då hjulfordonen blir mer vanliga. Men fortfarande är vägbanorna i uselt skick, större stenar och trädrötter hade brutits bort, men vägbanorna var knappast grusade, frånsett enstaka bankar vid sanka partier.

Under slutet av 1800-talet avfolkas vägarna. De tunga långväga transporterna går med pråmar och ångfartyg och på järnväg. De som skulle långt tog samma väg. Vi slutar gå – åtminstone långväga.

Vägarna väntar på bilen. Den kommer mer allmänt på 1920-talet och när depressionen bryter ut på 30-talet startar den stora utbyggnaden med raka skogsvägar och stora autostrador.

Det finns mycket lite av källmaterial kring Dalkarlsvägen från Falun till Möklinta. Första delen – Knivstigen – benämns ”Knijffua Stighen” i en skriftlig urkund från 1660-talet. Men det går att anta att den hade stor betydelse för just herrarbetarna – inte bara från Faluområdet utan också från socknarna i Ovansiljan. De gick med lätt packning och valde den rätaste vägen. Man skulle kunna kalla det ett fattigmansalternativ: de slapp betala för båttransport på Siljan och Dalälven, de slapp broavgifterna i Ål, Gråda och Brunnbäck.

De gick snabbt, upp till fem mil om dagen, sträckan Rättvik-Stockholm kunde klaras på sex-sju dagar.

Gnola skrev in sig i historien

Två av alla dessa som trampat Dalkarlsvägen träder tydligt fram ur historiens dunkel: Lassas Olof Andersson och hans brorson, förre soldaten Anders Andersson Gnola. Båda hörde hemma i Sätra i Rättviks socken.

Vid midsommartid 1764 var de på hemväg efter arbete vid Nyckelviken i Nacka. Nu gick de Knivstigen fram och hade inte långt stycke kvar ned till Kniva. Men Gnola ville ta rast, trots att de nyss druckit ur en källa. De slog sig ned invid en liten myr. Olof krängde av skinnsäcken och plockade fram bröd och sovel. Anders började som på lek kvista några smågranar med sin yxa bakom ryggen på farbrodern. Plötsligt tar han några snabba steg och slår med all kraft yxhammaren i bakhuvudet på farbrodern.

Allt är över på ett ögonblick. Han släpar den livlösa kroppen en bit ut på myren och täcker med mossa. Men först drar han av farbrodern skor och strumpor och tömmer fickorna.

Med farbroderns skor på fötterna fortsätter Gnola hemåt. I Falun möter han Lars Larsson från Vikarbyn och Hans Hansson från Röjeråsen. De har också varit i Nyckelviken och de undrar vad som blivit av farbrodern.

Gnola påstår att han skilts från Lassas Olof i Uppsala, farbrodern skulle ha begett sig mot Hälsingland för att söka nytt arbete. De två Rättvikskarlarna känner igen farbroderns skor som han köpt under vistelsen i Nyckelviken, och undrar varför Gnola har dem på fötterna. Men Gnola drar en historia om att Lassas Olof funnit dem för trånga och överlåtit dem för sex daler kopparmynt.

De tre Rättvikskarlarna slår följe hemåt. När de skilts åt vid avtagsvägen norr om kyrkan tar Gnola av sig farbroderns strumpor, han inser att Lassas Olofs hustru, Anna, skulle känna igen dem. För Anna drar han sedan samma historia om farbroderns färd mot Hälsingland.

Året därpå, 1765, får länsmannen i Rättvik bud om att en skogshuggare påträffat en död kropp och en del kläder vid Rudtjärnsmyren efter Knivstigen. Lassas Olofs son, som tidigare gjort efterforskningar om fadern, skickas ner till Vika.

Han känner igen sin fars kläder. Anders Andersson Gnola efterspanas och påträffas på Fröstlunda herrgård i Uppland. Han förs till Falun där han genast erkänner.

En första rannsakning äger rum vid urtima ting den 17 augusti 1765 inför häradsrätten i Vika där Gnola avlägger full bekännelse. Därefter vallas han på brottsplatsen. Han pekar ut var han gömde kroppen och själva mordplatsen. Där återfinns också Lassas Olofs käpp. Länsman Carl Persson i Vika formar ett litet kors där Lassas Olof satte sig att vila en sista gång.

Anders Andersson Gnola döms till döden. Han halshuggs och steglas den 26 november 1765, troligen på Mojes backe i Falun.

*

Jag kliver ut på trappen, kränger på mig den lätta ryggsäcken och går iväg nedför gatan. Klockan är strax efter åtta en novembermåndag 1996. I Kvarnbergsbacken skyndar de sista skolbarnen mot skolan. Redan när jag passerat Slussen och kommit ut på Strandvägen känner jag mig lite utanför: jag tillhör liksom inte den vanliga morgonrusningen. Det är samma känsla som infinner sig när man när man sätter sig bakom ratten och ska långt bort, eller som på tåget när det glider iväg; fortfarande kvar i stan men avskärmad.

Solen går upp över Runn. Den värmer redan när jag passerar det gamla sågverksområdet vid Korsnäs. I Hosjö blir jag törstig, hittar en frisk källa bakom disken i servicehusets matsal. Låter kåsan hänga kvar vid ryggsäcken – lånar ett glas istället.

Så gamla vägen över rullstensåsen i Uddnäs. Tar första rasten på en brygga vid Birgittagården. Sedan vidare fram till den nysaltade länsvägen mot Hedemora. Jag behöver bara gå i lag med bilarna i 50 meter innan jag hittar stigen som genar bakom Stabergs klack, in i granskogen, uppför – nu är jag på spåret.

I Kniva täcker två män en tjälad vägtrumma med halm. De pekar ut var jag ska ta mig över Knivån. Några barn leker invid vägen, frågar: vart ska du? ”Stockholm”, säger jag efter någon sekunds tvekan. ”Jaha”, svarar de på barns vis.

Nästa varelse jag ska möta är en skällande och morrande varghund i Nyberget tolv kilometer bort över skogen.

Knivstigen är ordentligt skyltad. Den är bred och vältrampad där den bär av in i tät granskog. Det bär uppför och uppför. Sakta tonar vägbruset bort. Det doftar skog och vinter. Man hör bara sig själv.

Där granskogen står som tätast ligger Gnolas vål, en hög med ris som når i brösthöjd. Jag vet vad det handlar om, och om jag inte visste det berättar en skylt om ruskigheterna. Jag lägger en kvist jag också och tar av mössan, för säkerhet skull – inser hur snabbt man kan förflytta sig in i våra förfäders föreställningsvärld.

Dricker vid Jungfrukällan, passerar psalmbokstallen – i dag bara en mäktig högstubbe. Där ska fäbodkullorna ha gömt sin psalmböcker under arbetsveckan för att ha dem till hands när det var dags att gå mot kapellet i Vika på söndagarna. Också här berättar en skylt.

Det börjar bära utför ned mot Skvalta, stigen blir smalare, knappast något kärrväg längre. Kommer till Alfreds tall. Skylten berättar att Alfred Eriksson från Östantjärna omkom här den 25 januari 1935 när han blev klämd mellan tallen och ett timmerlass. Det sitter ett kors på tallen och jag låter den lilla offervålen växa något ytterligare.

Jag trampar på och kommer till Korset. Här ska en kvinna blivit mördad av sin man, påstås i en sägen, en annan talar om att en gårdfarihandlare blivit rånad och mördad här av en mjölnare från Lunån, en tredje om en man som blivit ihjälstångad av en oxe. Ännu en offervål.

Det är intressant att vi minns bakåt genom svarta rubriker på samma sätt som vi betraktar dagsnyheterna i tidningen.

Ned mot bäcken vid Skvalta syns stensättningar, inga skyltar berättar, men här har funnits en eller flera skvaltkvarnar. Här tar själva Knivstigen slut, men Dalkarlsvägen fortsätter. Jag trampar uppför en rak skogsbilväg över ett stort hygge. Det har blivit grått, det är redan lite sent, och långt kvar. Hittar inte stigen som ska leda vidare där vägen svänger, den tycks vara förlorad under spåren av skotaren som gått här.

Tar ut kompassriktningen men orienterar ändå fel och irrar ett tag i tät slyskog innan jag kommer upp på nästa skogsbilväg som leder ned till ett gärde.

Platsen har ett namn: Skålbo. Här finns heller inga skyltar. Men spåren berättar. En raserad brunn. En åker som någon brutit och brukat. Den är sank, tovig, besvärlig att gå på. I bortre kanten en svart kompakt granplantering. På det ännu öppna gärdet en och annan älgbetad ungtall. Ett älgpass.

I november är landskapet naket. Det finns inget inställsamt. Det är som om hela naturen har sorg. Och sorgligast är platserna som människorna har övergivit, särskilt de som ännu inte fått den gröna mossans försonande dräkt.

Det finns många sådana platser efter vägen.

Nyberget torde vara ett gammalt gruvsamhälle, men jag ser inga spår. Förvånas över att det verkar bo så många här, långt från landsvägen. Har gjort mig en bild från kartan av en ödeby. Men jag möter inga människor. Här, precis som under resten av vandringen, ser jag bara enstaka människor på håll. Jag ser dem komma ut på trappen, huka in i bilen och försvinna. Jag växlade några ord med gubbarna i Kniva, därutöver ska jag bara möta ytterligare en enda människa innan jag når Långhyttan.

Och så hunden. Han visade sig vara ganska beskedlig när det kom till kritan.

Det mörknar när jag hittar stigen på den långsträckta Flyttjesjöns sydsida. Det blir aldrig riktigt beckmörkt, men skogsbilvägen som jag så småningom kommer ut på känns ändlös. Jag bara anar jättehyggen och blockterrängen i nordsluttningen. Det är riktig gråväder och snöar lite. Stora Älgsjön, Lilla Älgsjön och till slut Laggarbacken som möter med några gatljus. Här gick herrarbetarna rakt fram mot Hinshyttan och fortsatte på sjön Långens nordsida mot Vikarbyn.

Jag viker av på grusvägen mot Kämpebo och rundar sjön Rällingen för att söka nattkvarter i Långshyttan.

Stegen blir allt kortare, men till slut når jag Brukshotellet.

Vägen slingrar sig fram kilometer efter kilometer längs Flinssjöns norra strand. Jag hör hela tiden sångsvanarna på håll.

Det var motigt i morse men nu går det bättre, efter en mil har stelheten släppt något. Dagen började med ett tråkigt trampande efter landsvägen söderut mot Hedemora. Vinande långtradare, bussar som inbjuder till bekvämare resor. Stora fält där man bara kan fästa blicken i fjärran.

Det här är också enahanda men ändå så mycket bättre. Grusvägen är smal, stryker sig mot granarna. En enda bil har jag sett sedan jag passerade Vikarbyn. Inte en människa, men en gärdsmyg satt länge och tittade på mig på en meters håll. En igenrasad jordkällare berättar lite för mig. I änden av sjön viker det av mot Kloster. Ser mig omkring, inga hyggen skämmer bergen runt sjön, inte en enda kraftledning, inte ett hus, ett av dessa få tidlösa landskap. Så här såg det ut också på den tiden.

Mölnarbo finns varken på kartan eller i verkligheten. Men så hette platsen som herrarbetarna passerade. Det måste ha legat här någonstans vid vägskälet. Stigen upp mot Rutbo ska börja här, men jag hittar den inte.

Jag fortsätter mot Kloster istället och stannar vid Gudsberga klosterruin. Altaret med skiva i röd granit står kvar, eller så har någon hembygdsvårdare låtit sätta dit det senare, för det ser opåverkat ut jämfört med resten av lämningarna. Några meter bort står ungtjurar och tuggar melass.

Jag går bruksgatan fram och passerar det som var Dalarnas första kooperativa butik. Den är stängd men det bor folk i huset. Inte en människan syns till, inte här heller. Hela byn verkar evakuerad, som alla andra.

Efter vägskälet pekar en skylt uppåt skogen: ”Måd på Berget – tunnbrödsbageri – ÖPPET”.

Enligt kartan ligger byn Rutbo uppe på berget. Backen verkar lång och brant, men tanken att det finns någon däruppe i skogen som står och bakar lockar mig. Därifrån kan jag kanske följa stigen som jag aldrig hittade i det Mölnarbo som inte längre finns. Från Rutbo ska den ta mig ned mot avrättningsplatsen i Plogsbo och sedan vidare mot Garpenberg.

Tre kilometer senare står jag och äter nygräddat inne hos Måd. Hon säljer tunnbröd i Siljansnäs om somrarna, nu är det lågsäsong.

Det bor faktiskt några familjer häruppe året runt. Man pendlar till Garpenberg och Hedemora och trivs med stillheten. Synd bara att Korsnäs planterat igen åkrarna så att man förlorat vyn mot Flinssjön.

Stigen förbi Rutbosjön är väl underhållen och går högt över sjön i tät, vacker granskog. Så småningom blir det skogsbilväg och precis där jag kommer fram till landsvägen ligger avrättningsplatsen. Den har inte lämnat något spår efter sig. Avfarten är bred, ett sådant där anonymt ställe där turister gärna ställer husvagnen en sommarnatt när man åkt långt. Men en avrättningsplats är det, precis här på gränsen mellan Husby och Garpenbergs socknar.

Garpenbergs gruvor hörs på håll. Det slamrar och tjuter. Gruvlaven står som ett utropstecken i granskogen. Starka strålkastare lyser upp gruvområdet i skymningen. Allt ser så stort ut när man kommer direkt från skogen. Och fult, som ett stort sår, med slamdammar och gruvavfall som fyller ut ned mot Gruvsjön.

Jag passerar kyrkan. På långsidan av en förfallen träkåk hänger en skylt: Dala-Finnhyttan, 16 km fr Fors, 161 m ö h.

Rälsen är borta, men järnvägsbanken finns kvar. Jag följer den de fyra kilometrarna ned till Garpenbergs gård. Banken är gjord av grov slaggsten, det är tunggått och nu finns det inte mycket kraft kvar i benen. Men det här är ändå bättre än landsvägen som går parallellt.

I mörkret stapplar jag in mot Skogshögskolan, öppnar den stora porten och kliver in i värmen i Dalarnas enda slott.

Dagen därpå ligger dryga decimetern blötsnö på marken. Jag ger upp tanken på Stockholm. Orkar jag till Folkärna i dag så duger det gott. Sedan får vi se.

Jag går en bit i skogen förbi Brattforsdammarna, men det är för tungt så jag tar upp på landsvägen igen. Vid Brattfors bruk tar vägen av mot Horndal rakt igenom de gamla kolhusen vars slaggstenspelare står i givakt på ömse sidor. En märklig syn. Jag kikar längs ån som är full av stenfundament och gamla dammkonstruktioner.

Landskapet planar ut och fälten breder ut sig. Bondgårdarna är så fula så här års. Vita plastsjok, melass och dynga. Leriga traktorer och leriga biffkor.

Vägen är tröstlös. Återigen dessa öppna ytor där man bara går och går utan att förflytta sig. Persbo, Ytterbennings gård, Krommetsbo, Mörtarbo och Västansjö glider förbi oändligt sakta.

Från Västansjö går Stigvägen genom skogen till Kalle Jularbos St. Dicka. Den är precis som namnet; både stig och väg. En grusväg med den gamla stigens alla kännetecken: Småkrokig och backig, men skär nästan snörrakt mellan två punkter.

Någon har gått här före mig, nu på morgonen. Jag följer spåren i snön kilometer efter kilometer. Det märkliga är att avtrycken inte åtföljs av hundspår. Ingenstans har jag hittills stött på en gående utan hund, det är bara hundägare som är ute så här års.

Det är ingen motionär, skorna är för grova, de gör nästan samma avtryck som mina kängor. Jag märker att steglängden är längre än vad jag presterar, så jag förlänger kliven, snabbar på. Det är nästan som om vi gick i sällskap. Gång efter annan får jag för mig att han vikit av, men vart? Här finns ingenstans att ta vägen. Men så dyker de upp igen, de har bara dolt sig i ett hjulspår.

Jag får aldrig veta. När jag korsat stambanan i Dicka förlorar sig fotspåren i vägsaltet från riksväg 68.

Jag korsar stora vägen och går mot Folkärna, men kliver först upp gravrösena för att betrakta landskapet. Här har människors vägar korsats länge.

Skarsnö och solglitter – sista dagen bjuder på bästa tänkbara väder. Jag har passerat älven i Utsund. Där fälten sluter sig mot skogen ligger Västra Bergshyttan, en välbevarad bergsmansby omnämnd redan 1487. Lite längre norrut vid Bäsinge ligger koppargruvorna som bröts tidigt. Bergshyttan var Dalkarlsvägens gränsövergång mot Västmanland, här fanns tullplats på den tid som systemet med inrikes tull var i drift. Det fanns en till vid Igeltjärna/Brovallen och ytterligare en i By. Husen står tätt, vägen påminner lite om en stadsgata. I bäcken finns spåren efter skvaltkvarn och hytta. En såg står kvar invid bron.

I skogen går det brant uppför mot Tjyvpasset och Tjyvberget. Jag kommer för sent. En skogsbilväg lagt sig över ytterligare en del av den stig som nötts av tusentals fötter genom seklen. Passet är renrakat på skog. Jag kan bara föreställa mig hur dramatisk naturen varit här för bara några år sedan. Skogsbilvägen gör halt 100 meter före länsgränsen som markeras av ett röse, en rättesten daterad 1793.

På västmannasidan finns en kilometer stig innan skogsbilvägen tar över igen. Mellan byarna Bår och Mårtsbo kan man åter följa stigen. Landskapet har bytt karaktär, skogen blev flack så snart jag kom över gränsen. Vid Leckenbo hejar en gubbe glatt, ser ryggsäcken och utropar:

– Är du turist?

Inte ser jag väl ut som han på teckningen från Falu gruva, tänker jag. Fast, jovisst, vad skulle jag annars vara?

Vid bäcken står en stor och gisten kvarnbyggnad. Men den fungerar än, berättar han, den sista i sitt slag häromkring. Han malde senast 1985 och nu står den i beredskap åt försvaret.

Han berättar om hyttdriften i bäcken. Jo, jag såg stensättningen där uppe vid bron. Här låg en järnhytta och som tog malm från Norberg. I Mårtsbo fanns en kopparhytta.

– Förresten, såg du stora lagårn däruppe? undrar han. Den byggde bonden för pengar han fick från två koppartackor som hittades när man rev ett hus på gården. Tackorna vägde 200 kilo styck. Jag är övertygad om att det finns fler att finna om man skulle riva runt i de gamla husen.

Bussen går först kvart i två. Vad gör man i Möklinta i en timme? undrar jag i Vivobutiken.

– Du kan väl gå upp och titta på kyrkan. Den är fin.

Den ligger högt på rullstensåsen. Storsjön breder ut sig åt söder. Det är en klar dag, det känns som om man såg hela socknen härifrån.

Jag hinner fylla i ett femveckors stryktips innan bussen rullar in. En kvinna lastar in matkassarna i sin bil och kastar några ord över biltaket till väninnan intill.

– Ska hem och packa nu. Vi ska till Gran Canaria – på lördag.

Källor:

HERRARBETE

Rosander; Herrarbete – dalfolkets säsongsvisa arbetsvandringar i jämförande belysning, Uppsala 1967

Rosander; Dalska arbetsvandringar före nya tidens genombrott, Inst. f Folklivsforskning, Stockholm 1976

Rosander; En leksandssågare i Stockholm, Dalarnas Museums serie av småskrifter 3, 1972

VÄGARNA:

Friberg; Om Dalarnas kommunikationer och handelsförbindelser i äldre tid, Från kulturdagarna i Bonäs 1974, Uppsala 1975

Levander; Landsväg, krog och marknad, Inst. f folklivsforskning vid Nordiska Museet och Stockholms universitet, 1935/1976

Friberg; Äldre förbindelseleder mellan Gästrikland o Dalarna, Ymer 1936

KNIVSTIGEN:

Toresbo; Knivstigen – berättelser som en gammal vandringsled, Kulturförvaltningen Falun, 1978

ÖVRIGT:

Olsson m fl; Alla tiders landskap, Dalarnas hembygdsbok 1990

Gröna kartan

Intervju med Leif Kratz, Hedemora, vars detaljerade vägbeskrivning hjälpte mig fram.