HISTORIEN OM DALKARLSVÄGEN (For English, see bottom)
Dalfolkets arbetsvandringar
Dalarnas självägande bönder har så långt man kan minnas behövt en utkomst vid sidan av jorden; vid varje arvskifte blev bondens ägor mindre och räckte till slut inte till för att föda familjen. Man måste hitta på sätt att dryga ut kassan och ett var att de unga och ibland de äldre kvinnorna gav sig ut på arbetsvandringar. Man gick för att sälja hemslöjd – som hårkullorna från Våmhus eller näverarbeten som Djus Anders Anderssom från samma socken. Han blev så småningom känd som byggmästaren Anders Diös. Eller också gick man på herrarbete, det vill säga arbetade hos herrskap som hade råd att betala i reda pengar.
Vandringen gick ofta på våren och var inte sällan organiserade storvandringar, där grupp efter grupp slöt upp efter vägen. Dalkarlsvägen är inte en väg utan det historiska namnet på ett system av stigar och vägar som leder från övre Dalarna ned mot Mälardalen och Stockholm. Under storvandringarna fanns spelmän med och en forbonde som körde vandrarnas säckar med kläder och mat som behövdes under vistelsen hemifrån. Dalfolket utförde ofta de tyngsta arbetena och var väl sett för sin flit och sin förmåga att arbeta hårt.
Arbetsvandringarna hade sin höjdpunkt under 1800-talets senare del men fortfarande en bit in på 1900-talet var arbetsvandringarna en viktig del av folkhushållet i Dalarna.
Vaddå herrarbete? Kvinnorna då?
Herrarbete kallades det för att arbetsgivarna var herrskap, men arbetsvandrarna var lika ofta kvinnor som män. Kända exempel är hårkullorna från Våmhus, som tog sig ända till England och Ryssland för att sälja sina hårarbeten. Grudd Anna Andersdotter från Utmeland, som var buteljsköljerska i Uppsala och blev mor till Anders Zorn. Kvinnorna arbetade också som trädgårdskullor, mursmäckor och roddarkullor. Så sent som slutet av 1950-talet arbetade de sista trädgårdskullorna på Danderyds kyrkogård.
För året 1837 finns en uppgift på arbetsvandrare från Dalarna: närmare 6 500 personer gav sig ut på vägarna, 3 500 män, 2 700 kvinnor och även några barn. När 1800-talet närmade sig sitt slut ökade siffran ytterligare.
Vandringspass och diplom
För att få lov att lämna sin hemsocken behövde herrarbetsvandrarna ett inrikespass som utfärdades av socknens kyrkoherde. Idag kan vi fritt vandra på vägarna men Föreningen Dalkarlsvägen fortsätter ändå traditionen på det sättet att varje vandrare får ett ”vandringspass” med stämpel för varje avverkad etapp. Vandrarna får också ett diplom till minne av sin vandring och sin prestation.
THE HISTORY OF THE DALECARLIAN WAY
Trekking to work from Dalarna
The self-employed farmers of Dalarna have always needed extra income beyond what the earth could provide; the land would be divided into ever smaller pieces as each generation inherited the previous one and would eventually not produce enough to feed the family. Many were the ways devised to increase income, one being the working hikes for yung people and older women. You could perhaps sell homecrafts such as woven hair from the girls of Våmhus or crafted bark made by Djus Anders Andersson from the same village – he eventually became famous as Anders Diös, the building contractor. Another alternative would be to work for the gentry, that is, those who could afford to pay cash.
The trek to Stockholm would usually be in spring-time, often organised so that groups would join the trek along the route. The Dalecarlian Way is not a road as such, rather the historical name of a system of trails and roads leading from upper Dalarna to the Mälare valley and Stockholm. Along on these group treks there would be musicians and a farmer’s wagon to transport the clothes and food that the workers needed on their journey. Workers from Dalarna were highly regarded for their diligence and industry and would often be asked to do the heaviest jobs.
These treks to work were at their most during the last part of the 19th century but were still an important contribution to the family economy in Dalarna well into the 20th century.
Gentry work? What about the women?
It was the employers who were the gentry folk, whereas the workers were just as often women as men. Famous examples are the hair weaving girls from Våmhus who went as far afield as England and Russia to sell their wares. Grudd Anna Andersdotter from Utmeland was a bottle-washing maid in Uppsala and the mother of artist Anders Zorn. The women worked also as gardeners, plasterers and oarswomen, and the last gardeners from Dalarna were working at the churchyard in Danderyd as recently as the 1950s.
There are records from 1837 of as many as 6 500 workers on the road from Dalarna, 3 500 men, 2 700 women and some children too. Towards the end of the 19th century this figure had increased even more.
Hiking passport and diploma
To be allowed to leave your home parish you needed a domestic passport issued by the parish priest. Nowadays the roads are open to use but the Dalecarlian Way Society keeps the old tradition alive by issuing a hiking passport to each hiker, awarding a stamp for each completed stage and a diploma as a record of the accomplishment.