Dalkarlsvägen  (For English, see bottom)

Dalkarlsvägen är ett system av stigar och vägar från övre Dalarna ned till Stockholm. Det har etablerats genom de säsongsvisa vandringar, herrarbetsvandringar, som från 1500-talet och fram till början av 1900-talet var en viktig del av Dalarnas folkhushåll. En del av stigarna är restaurerade, andra är nästan igenvuxna men efter hela vägen till Stockholm finns det fortfarande spår av dalfolkets vandringar.

Dalarna var redan tidigt överbefolkat, varför befolkningstrycket tvingade dalfolket ut på arbete för att få komplement till avkastningen från de genom oupphörliga klyvningar mycket små jordbruken. Siffror för antalet herrarbetare är svåra att nå, men olika uppgifter tyder på att de ett normalt år strax före 1800-talets mitt utgjorde 3 500 – 4 500, varav 90% från övre Dalarna (70 000 inv.) Vid missväxt ökade siffrorna. Båda könen deltog i ungefär lika utsträckning.

Från många hörn av Dalarna drog män och kvinnor iväg till herrarbete runt den 1 maj. En andra arbetsvandring kom i september. Den senare berodde på att dalfolket varit hemma på slåtter och sedan återvände till Stockholm för höst- och vinterarbete. Det hände att man även gick hem för att fira bröllop, vara med på husförhör, mantalsskrivning och tingsförhandlingar. Många var på herrarbete 7-10 månader. Männen arbetade ofta som vedsågare, snickare och timmermän medan kvinnorna fick arbete som trädgårdskullor, mursmäckor och roddarkullor. Det fanns starka band hos dalfolket och de bodde ofta nära varandra eller tillsammans. Vasastan fick med tiden en koncentration av dalfolk, särskilt trakten kring Odenplan. Likaså på Söder, inte minst för att där låg flera bryggerier med stora skaror arbetande kullor. Utlandet lockade också för många. Det var flera korgmakare och hårkullor, som reste till Danmark, England och Ryssland.
Carl von Linné skriver från sin resa 1734:”…ner åt landet för at der arbeta, med uthuggande, grafwande, murande, dikande, timbrande; hwaruti de til midsommartiden continuera, då de gå tilbakars igen hem til sin höst (=slåtter)…När alt är inbärgat, resa de andra gången neder och blifwa qware in till All Helgona tid.”

Många intressanta berättelser finns bevarade om dalfolkets arbetsvandringar. Den mest omtalade är den om ”den vackra dalkullan” , som med sin skönhet väckte ett enormt uppseende i storstaden. Kullan hette Pilt Karin Ersdotter och hon kom från Djura. Efter att ha stått och sålt mjölk på Stortorget i Gamla stan, bjöds hon in i de fina salongerna enbart för att visas upp. Det sägs att själva kronprins Oscar samtalat med henne på Stortorget. ”Vacker Kari”, som hon kallades i hembygden, blev trots all uppståndelse ej kvar i Stockholm utan vandrade hem till Dalarna, där hon senare gifte sig. Nyårsafton 1884 avled Karins make Margretas Daniel och nyårsdagen 1885 slutade Karin sitt skiftesrika liv. Den 6 januari 1885 fördes de samtidigt till graven på Djura kyrkogård.

The Dalecarlian Way

Dalkarlsvägen – the Dalecarlian Way – is a system of trails and roads from upper Dalarna (Dalecarlia) down to Stockholm established during 4 centuries of seasonal trekking to work for the gentry in the capital city, an important source of income for families in Dalarna until the early 20th century. Some of the trails have been restored, others are overgrown, but there are traces of Dalkarlsvägen all the way to Stockholm.

Dalarna was over-populated and this pressured people to work away from home to eke out the returns from their tiny farms, that were often divided into even smaller areas for each passing generation. There are no reliable figures for the numbers involved, but there is some evidence that in the middle of the 19th century around 4 000 people were working for the gentry in Stockholm, whereof 90% from upper Dalarna (pop. 70 000). In years when crops failed there would be even more, of both sexes.

Men and women from every part of Dalarna would trek off to work around May 1st, with a second wave in September. This would be those who had returned home for the harvest season and who then walked back to Stockholm to work during the autumn and winter. Other reasons for the hike home were to attend weddings, catechism, parish registration and court proceedings. Often people were away at work for 7-10 months at a time, the men as sawyers or carpenters, the women as gardeners, plasterers or oarswomen. The people from Dalarna had strong family connections and often lived together or close to each other in Stockholm, especially in the area around Odenplan in Vasastan or on the south side of town where many breweries employed women from Dalarna. Some went even further afield, basket and hair weavers travelling as far as Denmark, England and Russia. Much of this was recorded by Carl von Linné during his travels in 1734.

A number of interesting tales have been preserved about the Dalecarlian working hikes, perhaps the most well-known being the story of the beautiful Dalecarlian lady who caused quite a stir in the capital. Pilt Karin Ersdotter came from the village of Djura and sold milk on the main square in the Old Town when she was invited as a showpiece to the finer salons of the city. Crown Prince Oscar was one of those who met “Beautiful Kari”, as she was known at home, but in spite of all, she did not stay in Stockholm and walked home to Dalarna to get married. Her husband died on New Year’s Eve 1884 and she herself died on New Year’s Day 1885. They were buried together in the churchyard of Djura.