Måndag 12 maj Folkärna – Saladamm

Måndagens vandring gick från Folkärna hembygdsgård till Naturbruksgymnasiet vid Saladamm, norr om Sala. Även denna dag gynnades vi av vackert och varmt väder. Efter sedvanligt morgonbestyr lastades bilarna. Vår ”tross” består bl.a av en stor lastbil från Dalregementsgruppen och Hemvärnet, med stora texter på sidorna ”Dalarnas Hemvärn stöder Storvandring 2003 Mora – Stockholm 6-17 maj. Dalkarlsvägen.” Dessutom har vi en Land-Rover från Rolf Ericsson Bil i Falun och bil med husvagn för våra chaufförer från Björnbilar i Falun. Tack vare denna hjälp behöver inte vandrarna bära alla sin packning, utan vi nöjer att bära med oss det vi tror vi behöver under dagen. Bilarna rattas av våra chaufförer från Frivilliga Automobilklubben i Dalarna Lennart Mjöberg och N O Andersson, som också hjälper till med allt det praktiska; lasting och servering av diverse förtäring, vatten m.m. Bilarna stannar på lämpliga ställen för vattenpåfyllning och lite extra spis från Leksandsbröd, Gustafskorv och Milko. Vi samlades till korum i Folkärna kyrka, där diakon Gun Britt Isaksson ledde samlingen. Akten avslutades med ett fantastiskt postludium av kyrkan kantor Stig Ove Eriksson – ett arrangemang på ”På älvom på berg och i dalom”.

Efter detta var det lätt för de drygt 70 vandrarna att styra stegen söderut. Vi passerade Utsunds bro över Dalälven och fick en föraning om att vi snart skall lämna Dalarna.

Vid Västra Bergshyttan mötte byns befolkning med ett väl tilltaget kaffebord. I Västra Bergshyttan inrättades på 1600-talet en bergstull, vilket visar på platsen och vägens betydelse en gång i tiden. Vägen fortsatte sedan uppför Tjyvberget och gränsen mellan Dalarna och Västmanland. Vid gränsstenen ”Dalskillnan” från 1793 tog vi definitivt klivet över till Västmanland. Just uppe på berget är vägen relativt orörd en kortare sträcka. Vi gick sedan längs den s.k. ”Västra grändvägen” ner mot Möklinta.

På Möklinta hembygdsgård mötte hembygdsföreningen och bjöd på förtäring. Vi vandrade sedan vidare förbi den magnifika 1400-talskyrkan, innan vi kom upp på åsen till Forneby. Här stod tidigare en runsten, som nu fanns att se på hembygdsgården. Runstenens plats ”wedh Forneby på ååsen” vittnar om åsen som urgammal färdled, vilket också milstolpen från 1855 bär vittne om.

Vi gick sedan förbi byarna Hillersbo och Vigelsbo, mellan fina gamla byggnader vid vägen. Vi följde sedan delar av den gamla vintervägsleden ner mot Saladamm.

På den här sträckan var det sista gången som vi gick på, ibland ganska så fuktiga, skogsstigar och vägar. Den enda väta som vi nu kan frukta, är den som kommer uppifrån.

Det var ganska tungt för många att vandra idag, nästan 36 km. Men det gäller att spara på krafterna och inte rusa iväg för fort. Det är många mil kvar till Stockholm.

Inkvarteringen skedde på elevhemmen på Naturbruksgymnasiet med mat och varm dusch med bastu. Det var första gången sedan Rättvik som det fanns rikligt med varmvatten. Härligt!